Under stormaktstiden inlemmades flera tidigare danska, norska och tyska områden i Sverige. Svenska lagar och kyrkoordning infördes, samtidigt som nya städer, universitet och hovrätter etablerades. Motståndet var dock ofta mycket starkt: varken livländska aristokrater eller skånska präster ville underordna sig överheten.

Försvenskningen skedde i olika faser och ledde till drastiska förändringar i kulturlandskapet. Det syns särskilt tydligt i Blekinge och Bohuslän, där städer som Ronneby och Kungälv utsattes för administrativ diskriminering och ibland hotades av utslocknande. Samtidigt grundades och utvecklades andra städer till nya regionala maktpunkter. Till exempel var Strömstad tänkt som en försvarsbas mot Norge, medan Karlshamn och Karlskrona skulle bli svenska fästen i sydöst. Karlskrona satsades särskilt stort på – på kort tid växte den nya marinbasen till en av Sveriges största städer.

På ett annat plan visade sig försvenskningen långt svårare. Skånska kyrkoherdar motsatte sig envetet att överge sina gamla traditioner, exempelvis de danska gudstjänsterna. Svenska ABC-böcker och katekeser mottogs med tvekan. Även svenska handelsregler var impopulära bland bönder och borgare i de nyerövrade provinserna.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om försvenskningen av de nyerövrade provinserna på 1600-talet.

Bild:1600-talskarta över Skåne, Blekinge och Halland av De Wit – med inramad delkarta över Bohuslän. Amsterdam, ca 1680. Källa: De Wit, Accurata Scaniae, Blekingiae, et Hallandiae descriptio, ca 1680. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1683 är ett av de mest avgörande märkesåren i europeisk historia. Det var då Osmanska riket – den turkiska stormakten på Balkan och i Främre Orienten – led sitt största och mest allvarliga nederlag. Österrikare, tyskar och polacker segrade i slaget vid Wien och inledde därmed återerövringen av Ungern och dess grannländer.

Den osmanska belägringen av Wien var kulmen på en omfattande expansion norrut, som sträckte sig till dagens Slovakien och mellersta Ukraina. Målet var att även göra Österrike till en vasallstat under det muslimska imperiet. Under flera månader var Wien helt inneslutet. Stadens befästningar underminerades och attackerades i våg efter våg.

Den så kallade "turkfaran" fick de kristna grannländerna att reagera. Till slut anlände den polske kungen Jan Sobieski i spetsen för en stark armé för att häva belägringen. Samtidigt förberedde storvesiren Kara Mustafa den avgörande stormningen av Wien, vars försvar vid flera punkter redan hade brutits ner. Situationen var akut – staden kunde omöjligen hålla stånd mycket längre.

På en och samma dramatiska dag förberedde sig storvesiren för stormning, medan Jan Sobieski planerade ett massivt kavallerianfall mot de osmanska ställningarna.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, om 1683 års avgörande uppgörelse i sydöstra Europa – den osmanska belägringen av Wien och de efterföljande krigen på Balkan.

Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Mozarts Piano Sonata no. 11, K. 331 - III. Rondo Alla Turca. Källa: Orangefreesounds, Public Domain Mark 1.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bland de största rättsövergreppen i svensk historia återfinns de omfattande häxprocesser som sammantaget brukar kallas Stora oväsendet. Rättegångarna och dödsdomarna ägde rum under stora delar av 1660- och 1670-talen, med början i Dalarna och Härjedalen, spridning till Norrland och kulmen i Stockholm. Hundratals människor avrättades för brott som inte existerade.

Bakom Stora oväsendet låg den djupt rotade föreställningen att Djävulen försökte förgöra mänskligheten genom att rekrytera agenter – främst kvinnor – som färdades till nattliga sabbatsmöten på Blåkulla. Där festade de, hade samlag med demoner och fick sina namn inskrivna i Satans bok. I gengäld erhöll de makt att utföra övernaturliga gärningar genom svart magi. Nästan allt negativt – missväxt, sjukdomar, värk i kroppen – tolkades som resultat av häxors verksamhet i bygderna.

"Bevisen" bestod främst av vittnesmål från barn, som hävdade att de förts till Blåkulla och tvingats delta i festligheterna. Till en början kunde de anklagade klara sig genom att envist förneka sin skuld. Men med tiden räckte det med blotta misstanken för att dömas till döden. Häxjakten drabbade främst medlemmar av bondesamhället, men även välbeställda och högättade stadsbor pekades ut.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om häxprocesserna i Mellansverige och Norrland under Karl XI:s regeringstid.

Bild: Häxprocess i Mora, 1670. Tyskt kopparstick som dramatiskt skildrar rättegångarna mot påstådda häxor. I förgrunden syns djävlar och häxor; ovanför dem sitter förhörskommissionen med kvinnor och barn som avlägger vittnesmål. En fångknekt driver fram fängslade häxor och trollkarlar. Runt bålet där de dömda brinner, bortför häxor barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar genom luften.

Källa: Okänd samtida konstnär. Kungliga biblioteket, LIBRIS-ID: 1346978. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.