När Tyskland invaderade Polen den 1 september 1939 stod Sverige inte väl rustat – vare sig militärt eller vad gäller en fungerande underrättelsetjänst. Men behovet var akut, och utan några egentliga traditioner byggdes snabbt en militär underrättelsetjänst upp av egensinniga individer. Aktioner och samarbeten med utländska underrättelsetjänster genomfördes ofta utan politisk insyn.

Under andra världskriget utvecklades en svensk underrättelsetjänst som lyckades knäcka tyskarnas krypterade telegraftrafik, känd som G‑trafiken, som gick över svenska telegrafledningar. Knäckandet av G‑trafiken är en bedrift i nivå med britternas arbete med Enigma‑krypteringen.

Samtidigt samarbetade tyskvänliga underrättelsemän med Gestapo och läckte information om norska motståndsmän och flyktingar.

I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, historiker specialiserad på freds‑ och konfliktvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Agrell är författare till boken Sprickor i järnridån. Svensk underrättelsetjänst 1944–1992.

Historien om den svenska underrättelsetjänstens framväxt är berättelsen om hur ett litet land i ett geopolitiskt utsatt läge byggde upp en underrättelsetjänst som rymde både stora framgångar och dramatiska misslyckanden. Det fanns i praktiken ingen underrättelsetjänst värd namnet när andra världskriget bröt ut. Flera egensinniga chefer byggde upp verksamheten utan manualer – ibland blev den snarast en belastning för politiker, som hade mycket begränsad insyn.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Augustus grep makten under den utdragna maktkampen i spåren av mordet Julius Caesars genomlevde Rom en djup identitetskris. Republiken hade kollapsat, och ett nytt imperium växte fram – styrt av en man som vägrade titulera sig kung, men ändå utövade envälde i praktiken.

För att befästa sin ställning och skapa den långvariga freden – Pax Romana – insåg Augustus att han behövde kontrollera mer än armén och senaten; han måste också forma romarnas värderingar, livsstil och kultur. Men han lyckades inte kontrollera sin egen dotter Julia.

I det sjätte och avslutande avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket samtalar Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Ett av de tydligaste uttrycken för detta var Augustus försök att kontrollera det privata livet – särskilt äktenskap, sexualitet och kvinnlig dygd. Genom lagar som Lex Iulia de maritandis ordinibus (18 f.Kr.) och Lex Iulia de adulteriis coercendis (17 f.Kr.) ville Augustus återupprätta så kallade romerska dygder. Gifta medborgare – särskilt från överklassen – förväntades föda fler barn och leva moraliskt. Ogifta kunde drabbas av ekonomiska straff, och äktenskapsbrott blev ett offentligt brott. Kvinnor hamnade i fokus för regleringen: lojalitet, trohet och moderskap framhölls som ideal. Ironiskt nog drabbades hans egen dotter Julia – landsförvisad år 2 f.Kr. för påstått omoraliskt leverne – vilket innebar ett officiellt bakslag för hans moralism.

Samtidigt kultiverade han en ny kulturell identitet genom att skydda och uppmuntra den latinska poesin – det som kom att kallas "det gyllene århundradet". Poeter som Horatius, Vergilius och, inledningsvis, Ovidius var nära kopplade till hans hov. Aeneiden av Vergilius blev ett epokgörande nationalepos som förenade myt, historia och Augustusrötter och kopplade honom till guden Venus genom Aeneas släktlinje. Ovidius, vars verk som Metamorfoser och Ars Amatoria klantades med kärlek och förförelse, förvisades till Svarta havets kust år 8 e.Kr. – i ett tydligt tecken på kulturens spänning under Augustus regim.

En av hans mest konkreta kvarlevor är byggnadsverk. Augustus återuppbyggde gamla tempel, lät uppföra nya offentliga byggnader och förskönade stadens infrastruktur – allt vitalt för att skapa ett värdigt Rom. I Res Gestae Divi Augusti sammanfattar han sin insats: “Jag tog över en stad av tegel och lämnade en av marmor.” Monument som Ara Pacis och Mars Ultors tempel på Forum Augustum manifesterade hans roll som fredsstiftare och Caesars arvtagare – och fyllde stadsrummet med arkitektonisk symbolik, arbetstillfällen och belöningar för lojalitet. Det nya Rom – mjukgatad i marmor – blev ett monument över hans makt.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio

Lyssna också på Slaget vid Teutoburgerskogen som befriade germanerna.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. förväntade sig många att den romerska republiken skulle återupprättas. I verkligheten bevarades och vidareutvecklades många av hans reformer av hans adoptivson Augustus. Kejsardömet var ett faktum.

Caesar och Augustus lade de grunden till kejsardömet efter århundraden av republik. Octavianus, senare Augustus, inledde sin karriär med blod på sina händer. När regimen stabiliserats fick vi Pax Romana – cirka 200 år av fred där litteratur och konst blomstrade med poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius.

I det femte avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket samtalar Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Flera av Caesars reformer var så framgångsrika att de överlevde hans död och sattes i system under kejsartiden. Ett tydligt exempel är den Julianska kalendern, infördes 45 f.Kr. och baserades på solåret med 365 dagar och skottdag vart fjärde år. Den ersatte den tidigare månbaserade kalendern och användes i över 1 600 år – kalendern vi använder idag har sin grund här, och juli är uppkallad efter honom.

En annan viktig princip var en utvidgning av medborgarskapet till provinser som Gallien och Spanien, särskilt för dem som tjänat militären. Denna inkluderande strategi banade väg för en enhetlig identitet i riket, och nådde sin kulmen i Caracallas edikt år 212 e.Kr., som gav fullt medborgarskap till alla fria män i imperiet.

Augustus, född Gaius Octavius och adopterad av Caesar, fullbordade övergången från republik till kejsardöme. Efter Actium‑segern 31 f.Kr. och att ha antagit titeln Augustus år 27 f.Kr., behöll han republiken som sken men styrde i praktiken enväldigt. Han erhöll imperium maius (överhög befälsrätt) och tribunicia potestas (rätt att sammankalla folkförsamlingen och lägga in veto), samt införde regelbundna folkräkningar.

Augustus organiserade ett professionellt ämbetsmannasystem med kompetenta guvernörer, reformerade skattesystemet och stabiliserade myntet. Augustus byggde ett rikstäckande vägnät och postsystem, vilket förbättrade kommunikation och handel.

Militärt omorganiserade han armén: legionerna minskades till 28, soldater fick fast tjänstgöringstid och pension. Han skapade pretoriangardet och använde klientstater som buffertzoner, vilket minskade behovet av militärt ständigt närvarande styrka.

Augustus genomförde också sociala och religiösa reformer för att återuppliva romerska dygder: morallagar som gynnade äktenskap och barnafödande hos överklassen, återställde tempel, högtider och stärkte kejsarkulten – kejsaren hyllades som nästan gudomlig.

Hans storslagna stadsförnyelse illustreras av uttrycket “Jag fann en stad av tegel – lämnade den i marmor.” Forum, tempel och monument byggdes rikstäckande. Dessutom inrättade han brandkår och polis (vigiles) i Rom.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio

Lyssna också på Kleopatra VII – maktspelerskan.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Julius Caesar korsade floden Rubicon år 49 f.Kr i strid med Romersk lag. inleddes ett inbördeskrig som blev kulmen på konflikten mellan två av republikens mest briljanta gestalter: generalen och populisten Caesar och retorikern och traditionalisten Cicero. Deras relation speglade republiken i sönderfall, där ideal ställdes mot ambition.

Både Caesar och Cicero ville rikets storhet, men de hade helt olika visioner. Cicero ville rädda republiken genom lagen och vältaligheten, medan Caesar ville omforma den via personlig makt och folkligt stöd. Deras drama formade hela Roms framtid.

Detta är fjärde av sex avsnitt i podden Historia Nu:s serie om Romarriket, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med professor Ida Östenberg professor i antikhistoria vid Göteborgs universitet.

Marcus Tullius Cicero, född 106 f.Kr. i Arpinum, föddes i enkla förhållanden men nådde senaten genom sin retorik och övertygelsen att rättsstaten var central för republiken. Julius Caesar, född sex år efter Cicero i en patricierfamilj utan större inflytande, steg via militära segrar, allianser i det första triumviratet och folkligt stöd till medborgarens absoluta topp.

Deras väg korsades med både samarbete och konflikt. Cicero beundrade Caesars intellekt men fruktade hans maktambitioner. Caesar såg Ciceros inflytande över opinionen och närmade sig honom mer taktiskt än ideologiskt. Under inbördeskriget försökte Caesar vinna Cicero som allierad, men Cicero valde lojalt republikens institutioner och stödde Pompejus.

Cicero stod för mos maiorum – de förfädersbundna traditionerna och en maktbalans kontrollerad av senaten. Caesar använde populistiska medel – direkt folkstöd och arméstyrka – för att kringgå senaten, vilket ledde till att han samlade diktatorisk makt. Efter att ha besegrat Pompejus blev Caesar diktator på livstid 44 f.Kr., och Cicero förlorade gradvis sitt politiska inflytande. Han höll sina berömda Philippicae-tal mot Marcus Antonius, men det var redan för sent: republiken var döende.

Cicero mördades brutalt 43 f.Kr. på order av Antonius, medan Caesar tidigare fallit offer för en mordkomplott i senaten. Deras död symboliserade republikens slut. Kort därefter inleddes kejsartiden under Augustus – Caesars adoptivson – och republikens ideal blev historia.

Även om de stod på motsatta sidor av historiens vind, har både Caesar och Cicero lämnat ett bestående avtryck. Caesar blev urbilden för den starke ledaren. Cicero inspirerade generationer av jurister och filosofer – särskilt under renässansen och upplysningen – och är en ständig påminnelse om balansen mellan frihet och makt.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.

Lyssna också på Mordet på Julius Caesar den 15 mars 44 f.v.t

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det romerska imperiets snabba expansion satte press på republikens institutioner. Soldaternas växande lojalitet mot sina generaler snarare än mot staten gjorde hela samhället instabilt.

Gaius Marius och Lucius Cornelius Sulla utlöste genom sin personliga rivalitet och maktkamp det första romerska inbördeskriget – en konflikt som bidrog till republikens erosion och banade väg för ett diktatoriskt styre, med brutala utrensningar som följd.

I det tredje avsnittet av podden Historia Nu:s serie om Romarriket samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Marius och Sulla representerade två diametralt olika politiska världar. Marius, mannen från Arpinum, reformerade armén så att även egendomslösa kunde värvas. Det försköt lojaliteten från staten till den enskilda generalen. Sulla, aristokratins man, gick brutalt till väga – han marscherade mot Rom och införde proskriptioner som rensade ut politiska motståndare.

Gaius Marius gjorde sig först känd genom segrar över de germanska stammarna kimbrer och teutoner i slutet av 100-talet f.Kr. Genom att öppna armén för egendomslösa skapade han legioner lojala mot honom personligen – inte mot senaten. Han fick folkets stöd (populares) och valdes till konsul hela sju gånger – en unik bedrift.

Lucius Cornelius Sulla, från den patriciska aristokratin, representerade optimaterna. När han som konsul år 88 f.Kr. fick överbefälet i öst mot kung Mithridates VI, drogs detta tillbaka genom senaten efter påtryckningar från Marius. Sulla svarade med att marschera mot Rom – något tidigare otänkbart – och tvingade Marius i exil. Det markerade inbördeskrigets början.

Efter Sullas östresa återvände Marius tillsammans med Cinna, tog kontroll över Rom och inledde blodiga utrensningar. Marius dog kort därefter, 86 f.Kr., men Cinna fortsatte styret. När Sulla återvände 83 f.Kr. med sina veteraner utkämpades flera avgörande slag, bland annat vid Sacriportus och Collineporten (82 f.Kr.), där Marius den yngre besegrades och tog sitt liv.

Som ensam makthavare utropade sig Sulla till diktator. Hans regim präglades av proskriptioner – offentliga listor över personer dömda till döden eller fredlöshet. Tusentals mördades och senaten rensades. Sulla återgav aristokratin makten och inskränkte folktribunernas inflytande. Även om han senare abdikerade hade han förändrat Roms politiska landskap för alltid.

Under republikens förfall spelade slaveriet en central roll. Miljontals slavar – fångade i krig, födda i fångenskap eller sålda i desperation – bar upp det romerska samhället. Samtidigt som Marius, Sulla och senare Caesar kämpade om makten, vilade hela imperiets ekonomi på omfattande tvångsarbete.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Lyssna också på Kvinnorna i Rom som utmanade makten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romarrikets växande armé och slaveriet hade eroderat den fria bondens ställning i samhället – och därmed också grunden för republikens stabilitet. Därför ville bröderna Tiberius och Gaius Gracchus stärka de fria bönderna med jordreformer. Men resultatet blev våldsamma konfrontationer, politiskt kaos och de första politiska morden i Roms historia.

I eftervärlden har bröderna Gracchus beskrivits både som modiga reformatorer och farliga agitatorer. Oavsett tolkning blev deras reformförsök en vändpunkt i Roms historia. De inledde ett århundrade av våld och inbördeskrig.

Detta är det andra avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket, där programledare Urban Lindstedt samtalar med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Tiberius (ca 163–133 f.Kr.) och Gaius (ca 154–121 f.Kr.) Gracchus föddes i en familj med både politisk makt och moralisk prestige. Deras mor, Cornelia Africana, dotter till den legendariske fältherren Scipio Africanus, fostrade dem i klassiska dygder, bildning och republikansk idealism. Hon blev under sin livstid en symbol för kvinnlig dygd och inflytande i Rom.

När Tiberius valdes till folktribun 133 f.Kr. var republiken i kris. Det fria bondeståndet hade utarmats och ersatts av latifundier – stora gods ägda av aristokrater och brukade av slavar. Tiberius föreslog en reform som begränsade den offentliga jord (ager publicus) en individ fick bruka till 500 jugera (≈125 ha), med överskottet fördelat till jordlösa medborgare.

Syftet var att återställa den självförsörjande bonden och stärka arméns rekryteringsbas. Reformen hotade dock den mäktiga jordägande eliten. När Tiberius försökte bli omvald, i strid med politisk sedvana, svarade senaten med våld. Under upplopp på Capitoleum dödades han och hundratals anhängare.

Tio år senare, 122 f.Kr., valdes Gaius till folktribun och lanserade ett ännu mer ambitiöst reformprogram. Han återupplivade jordreformerna, grundade kolonier och införde subventionerat spannmål till Roms fattiga. Han minskade senatens makt över rättsväsendet och föreslog medborgarrätt för Roms italienska bundsförvanter – ett särskilt kontroversiellt förslag.

År 121 f.Kr. kulminerade motståndet i blodiga upplopp på Aventinen. Gaius tog sitt liv för att undvika fångenskap.

Omslag: Montage med bröderna Tiberius och Gaius Gracchus som var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.

Lyssna också på Kvinnorna i Rom som utmanade makten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att en liten stad vid floden Tibern på den italienska halvön kunde förvandlas till ett imperium som sträckte sig från Mesopotamien till Britannien har fängslat oss i årtusenden. Och Romarriket fortsätter att påverka oss genom språk, arkitektur och lagstiftning.

Romarrikets ursprung vilar på legenderna om tvillingarna Romulus och Remus och även hjälten Aeneas från Troja. Dessa myter visar vilka ideal Romarriket byggdes på.

Detta är det första av sex avsnitt om Romarriket i podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Arkeologiska fynd visar att bosättningar fanns på Palatinen och Roms andra kullar redan under 800-talet f.Kr. Utgrävningar visar ett samhälle i förändring, påverkat av grannar som etruskerna, och med en växande ambition att härska över mer än bara sina egna sju kullar.

Den viktigaste faktorn bakom Roms expansion under antiken var dess militära styrka och organisatoriska skicklighet. Genom ett disciplinerat och flexibelt armésystem, strategisk utplacering av kolonier samt effektiv integration av erövrade folk som medborgare eller allierade, kunde Rom snabbt utvidga sitt herravälde.

Det geografiska läget vid Tibern möjliggjorde handel och kommunikation, vilket skapade resurser och strategiska fördelar. Handelsvägar och ekonomiska incitament ledde till välstånd och möjliggjorde import av livsmedel och råvaror – avgörande för att försörja den växande befolkningen och försörja armén. Politisk stabilitet och ett fungerande rättssystem, som de tolv tavlornas lag, bidrog till ordning i ett snabbt växande rike.

Roms järnåldersbyar växte gradvis samman. På 600-talet f.Kr. dränerades myrmarkerna mellan kullarna med hjälp av Cloaca Maxima, och Forum Romanum började ta form som stadens centrum.

Rom utvecklades från ett kungadöme – där sju legendariska kungar regerade till en republik från år 509 f.Kr. Republiken kom att expandera till ett imperium som kom att dominera hela Medelhavsområdet och stora delar av Europa.

Under denna tid utövade etruskerna stort inflytande på Rom. Ett tekniskt och konstnärligt lyft märks i övergången från enkla hyddor till tegel- och stenbyggnader, och från lokala kulter till monumentala tempel. Etruskisk stadsplanering, religiösa ritualer och symboler som fasces införlivades i den romerska kulturen.

Etruskerna hade ett utvecklat skriftspråk, avancerad teknik och ett rikt religiöst system som påverkade romarna. Gudavärlden förändrades: den tidigare enkla italiska tron ersattes gradvis av en mer antropomorf och hellenistiskt influerad pantheon. Triaden Jupiter, Juno och Minerva blev symboler för romersk makt och ordning.

Omslag: Montage med bröderna Tiberius och Gaius Gracchus som var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.

Lyssna också på Latin – språket som formade Europa.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När andra världskriget närmade sig sitt slut var Socialdemokraternas ambitioner höga. De ville skapa ett nytt välfärdssamhälle med sociala rättigheter för alla medborgare. Välfärdsstaten formades utifrån en önskelista och det var pragmatism, snarare än ideologi, som gjorde visionerna möjliga.

Mellan 1945 och 1965 växte ett system fram – ett socialt trygghetssystem, bostadsförsörjning och jämställdhet byggdes steg för steg – finansierat genom ett successivt ökande skattetryck. Utvecklingen präglades av kompromisser mellan staten, arbetsmarknadens parter och folkrörelserna.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Urban Lundberg, verksam vid Högskolan Dalarna, aktuell med boken Efterkrigstider.

Redan innan kriget var slut presenterade Socialdemokraterna sitt efterkrigsprogram från 1944 – 27 punkter för framtidens samhälle: full sysselsättning, pensioner, bostäder åt alla och en stark offentlig sektor. Planhushållningskommissionen, under ledning av nationalekonomen Gunnar Myrdal, följde upp med förslag om produktionsstyrning och sociala investeringar.

Men den förväntade lågkonjunkturen uteblev. I stället kom en kraftig tillväxt, vilket möjliggjorde reformerna. Skattereformen 1947 höjde marginalskatterna för höginkomsttagare, sänkte dem för låginkomsttagare och lade grunden för bostadsbidrag och välfärdssystem.

Det som började som arbetarrörelsens socialpolitiska reformförslag växte till ett nytt samhällskontrakt, där staten tog ansvar för medborgarna från vaggan till graven. Med stöd från fackföreningsrörelsen, en växande skattebas och en pragmatisk neutralitetspolitik lades grunden till det vi i dag kallar den svenska välfärdsmodellen.

Den svenska välfärdsstaten var inget resultat av revolution – utan av kompromisser. Mellan ideal och verklighet, säkerhetspolitik och social rättvisa, stat och arbetsmarknad. Det var denna balans som gjorde det möjligt att forma en av världens mest omfattande välfärdsmodeller.

Sverige skapade sin efterkrigstidens välfärdsstat genom ett nära samspel mellan socialdemokratisk vision, stark facklig samordning och neutralitetspolitiks anpassning till kalla kriget. Modellen blev en kompromiss mellan realpolitik och social rättvisa, med höga skatter, generella trygghetssystem och statliga bostadsprogram. Under högkonjunkturens tryck växte ett välfärdssamhälle fram som överlevde både politiska stormar och internationella kriser.

Genomgripande reformer 1945–1965

• Allmän sjukförsäkring och barnbidrag (1948)

• Förbättrade pensioner

• Stöd till bostadsbyggande (1947) – ett förspel till Miljonprogrammet

• Arbetarskyddslag (1949), tre veckors semester (1951), fria skolmåltider (1955)

• Solidarisk lönepolitik och lagstadgad likalön (1965)

Bildtext: En kvinna med barnvagn utanför Konsum Snabbköp – ett tidstypiskt motiv från efterkrigstiden då den svenska välfärdsstaten växte fram och konsumtionsmönstren förändrades. Tillgången till snabbköp och modern handel blev en symbol för folkhemmets ökade levnadsstandard och den nya vardagen för familjer. Fotograf: Karl Heinz Hernried

Källa: Nordiska museet, identifikationsnummer NMA.0030041 Licens: CC BY-NC-ND (Erkännande–IckeKommersiell–IngaBearbetningar)

Musik: Scat Time Lounge av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.