Gustav III:s ryska krig 1788–1790 blev i stort en svensk besvikelse – men slaget vid Svensksund i juli 1790 vände krigslyckan. Sjöslaget, som utkämpades den 9–10 juli, resulterade i en förkrossande svensk seger över den ryska skärgårdsflottan. Den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskrev senare slaget som ”den svenska flottans största glans”.

I reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det dramatiska slaget vid Svensksund och hur denna seger förändrade krigets utgång.

Den svenska skärgårdsflottan, som utvecklats kraftigt under 1700-talet parallellt med uppförandet av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, visade sig vara överlägsen sin ryska motpart. Men vad låg bakom den svenska framgången? Vilken taktik användes? Och varför kunde Sverige åsamka den ryska flottan ett så förkrossande nederlag?

Slaget vid Svensksund var en del av ett större händelseförlopp. Bara en dryg vecka före slaget hade både den svenska högsjöflottan och skärgårdsflottan undkommit en potentiellt förödande inneslutning i Viborgska viken, där de varit omringade av ryska styrkor. Sverige var mycket nära en kapitulation – något som hade kunnat innebära slutet på både kriget och Gustav III:s maktställning.

Mot sina befälhavares rekommendationer – med ett viktigt undantag: Carl Olof Cronstedt – fattade Gustav III beslutet att möta ryssarna vid Svensksund. Ironiskt nog var det just Cronstedt som senare, år 1808, skulle komma att kapitulera till ryssarna i Sveaborg under Finska kriget.

Segern vid Svensksund räddade inte bara krigets utgång – den kan också ha räddat kungens ställning i Sverige.

Slaget vid Svensksund (1790), målad av Johan Tietrich Schoultz. Denna dramatiska scen visar det avgörande sjöslaget mellan Sverige och Ryssland under Gustav III:s ryska krig. Striden slutade med en stor svensk seger, en av de största marina triumferna i Sveriges historia. Målningen illustrerar den intensiva kampen i Finska viken där svenska galärflottan övermannade en numerärt överlägsen rysk flotta. Slaget visade effektiviteten i svensk taktik och ledarskap under press.

Källa: Försvarsmakten.se Licens: CC BY 4.0

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få namn är så starkt förknippade med Finlands kamp under Vinterkriget 1939–40 som Suomussalmi och Raatevägen. Underbemannade och med bristfällig utrustning lyckades finska trupper, under ledning av den legendariske generalen Hjalmar Siilasvuo, besegra två sovjetiska divisioner.

Den finska framgången med den så kallade motti-taktiken väckte internationell uppmärksamhet. Segern kunde visserligen inte förhindra nederlaget i kriget, men den stoppade en total kollaps av det finska försvaret i norr – och gav hopp i en tid då Finland stod nära att krossas av den sovjetiska övermakten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det kanske mest mytomspunna slaget under Vinterkriget. Slaget vid Suomussalmi har fått en särställning i historieskrivningen. Mycket av det vi förknippar med det finska vinterförsvaret återfinns här: den bitande kylan, skidpatrullerna, motti-taktiken, Röda arméns hjälplöshet i ödemarken, och inte minst den finska sisu – viljestyrkan att inte ge upp trots övermakten.

Slaget utvecklades ur Sovjetunionens framstöt mot den lilla kyrkbyn Suomussalmi. Den sovjetiska planen var att nå Bottenviken och därmed klyva Finland i två delar. Anfallet kom överraskande, och de få finska trupper som fanns tillgängliga gjorde insatsen desto mer anmärkningsvärd.

Den 7 januari 1940 tystnade vapnen. På Raatevägen låg resterna av den 44:e sovjetiska divisionen utspridda: förstörda stridsvagnar, artilleri, ammunition, döda soldater och hästar. En vecka tidigare hade den 163:e divisionen tvingats retirera från Suomussalmi med stora förluster. Sovjetarmén förlorade mellan 9 000 och 13 000 soldater i stupade och sårade. Två hela divisioner var utslagna. De finska förlusterna uppgick till cirka 750 stupade samt 1 000 skadade och saknade.

Bildtext: Soldater rör sig i Svenskskogen vid Suomussalmi under vintern 1940. Museiverkets Historiska bildsamling (identifierare HK19840314:122) och visar finska soldater i rörelse i Suomussalmi, Finland, troligen i samband med Vinterkriget 1939–1940. Licensen CC BY 4.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under stora delar av kalla kriget utgjorde den svenskutvecklade Stridsvagn S, tillsammans med den brittiska Centurion-stridsvagnen, ryggraden i de svenska pansarförbanden. Med sin radikala och unika konstruktion utmanade Stridsvagn S den vedertagna bilden av hur en stridsvagn skulle se ut och fungera. Den väckte internationellt intresse och testades av flera länder – ibland med goda resultat. Ändå valde ingen att följa Sveriges exempel. Var Stridsvagn S ett tekniskt mästerverk eller ett strategiskt missgrepp?

I reprisen av Militärhistoriepodden djupdyker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i historien om en av svensk försvarsindustris mest mytomspunna skapelser. Diskussionen rör sig från tekniska detaljer som pansartjocklek, kanonkaliber och mörkersikten till större frågor om taktik, doktrin och försvarspolitik.

Stridsvagn S – även kallad "S-vagnen" – var tornlös och låg, vilket gjorde den svår att upptäcka och lättare att skydda. Eldröret riktades genom att hela vagnen lutades eller vridits med bandens hjälp – ett grepp som var lika genialt som omdiskuterat. Vissa bedömare menade att Sverige med S-vagnen hade byggt världens bästa stridsvagn för sin tid. Andra ansåg att den inte ens kunde klassas som en stridsvagn, utan snarare som en självgående pansarvärnspjäs.

Kritiker påpekade att Stridsvagn S hade begränsad rörlighet i strid, att den saknade förmåga till eldgivning i rörelse och att den var underlägsen i jämförelse med sovjetiska vagnar som T-62, T-72 och T-80. Förespråkarna svarade att vagnens effektivitet låg i hur den användes: i defensiv terräng, med god planering och i en doktrin anpassad för svensk alliansfrihet och begränsade resurser.

Stridsvagn S blev på många sätt ett tekniskt och taktiskt experiment – djupt rotat i Sveriges kalla krigets-försvarstänkande. Men hur ska vi egentligen se på den i efterhand? Som ett lysande exempel på svensk ingenjörskonst och kreativitet – eller som ett dyrt stickspår i utvecklingen av pansarvapnet?

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.