Tyska orden är en av de klassiska kristna riddarordnar som bildades under korstågen till Mellanöstern. Trots detta är det främst ordens korståg och erövringar i Baltikum – i områden som idag utgör Estland och Lettland – som gjort den mest känd.

Tyska orden utgjorde i flera hundra år en mäktig kraft i regionen och bidrog till att ge Baltikum en västeuropeisk prägel. Riddarna förde långa och blodiga krig, bland annat vid Peipussjön år 1242 och i det berömda slaget vid Tannenberg år 1410.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Tyska ordens historia. Orden blev framför allt betydelsefull som ett skydd mot öster i dåtidens Baltikum. Dess framväxt och etablering var en del av de medeltida korstågen i norra Europa. Kopplingarna till det svenska rikets expansion österut, i det som idag är Finland, är tydliga.

Tyska orden kom också länge att spela en central roll inom Hansan. Flera viktiga handelsstäder i de östra delarna av Östersjön – även på Gotland – kontrollerades och skyddades av orden.

När ordensstaten till slut kollapsade under 1500-talet skapades ett maktvakuum. Detta utnyttjades bland annat av det svenska riket, som inledde sin östliga expansion i dåtidens Livland, motsvarande dagens Estland. Den svenska stormaktstiden inleddes på allvar med övertagandet av Reval.

Bild: Slaget vid Tannenberg var en avgörande strid mellan Tyska orden och en allians av polska och litauiska styrkor. Det markerade början på slutet för Tyska ordens dominans i Östeuropa. Slaget vid Tannenberg den 15 juli 1410, ur Berner Chronik av Diebold Schilling den äldre, ca 1483. Källa: Diebold Schilling d. Ä., via tyska Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Suezkrisen är konflikten som såg till att Storbritannien och Frankrike slutligen tappade greppet om sina kolonier i mellanöstern. Storbritannien och Frankrikes regeringar hade, sedan den egyptiske presidenten Gammal Abdel Nasser 1952 tillträde, irriterat sig på Nassers ökade inflytande och destabiliserande politik i mellanöstern.

När Nasser beslutade att nationalisera Suezkanalbolaget för att finansiera ett dammbygge längs med Nilen fick dock de båda länderna nog och började planera för en militär intervention, men det skulle inte gå som de tänkt sig.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Suezkrisen 1956-1957.

Det var inte bara Storbritannien och Frankrike som involverade sig i den här konflikten. På båda sidor fanns supermakterna, som för ovanlighetens skull höll en gemensam linje och stödde Nasser. USA hade under en tid försökt närma sig Egypten och såg sig själva som dekoloniseringenspolitikens fanbärare.

Det var således inte självklart att USA skulle stödja sina allierade Storbritannien och Frankrike i deras anspråk i mellanöstern. Sovjetunionen å andra sidan hade under Chrustjovs ledning samtidigt försökt närma sig mellanöstern för att lämna sin tidigare isolationistiska utrikespolitik. I Nasser såg Sovjetunionen en intressant partner som tycktes ha förmågan att pressa bort västerländska intressen i området, och såg då en möjlighet att använda Suezkrisen som hävstång för att hjälpa Nasser i detta.

I slutändan var det dock Israel och FN:s agerande som skulle leda till att Storbritannien och Frankrike fick lämna Egypten och Suezkanalen med byxorna nere. Israel hade tagit på sig rollen att starta konflikten genom ett överraskningsanfall mot Sinaihalvön. Storbritannien och Frankrike skulle sedan använda detta anfall som förevändning för en intervention i området riktad mot Suezkanalen. Problemet var bara att Israels krigsmål var att slå ut den egyptiska militära förmågan, men när egypterna lyckades genomföra en snabbreträtt från Sinai och lämnat området åt Israel så såg man från Israels håll ingen anledning att fortsätta konflikten. När FN, under USA:s ledning, klubbade igenom en resolution om vapenvila så accepterade Israel denna.

Detta drog undan mattan för den ”intervention” som britter och fransmän förespråkat. Plötsligt stod deras koloniala ambitioner i öppen dager.

Krisen, om än kort, fick stor påverkan på framtida utveckling i området. Konflikten mellan Israel och Egypten kom inte till någon lösning, och skulle leda till ytterligare två stora krig under de kommande 20 åren. Storbritannien och Frankrike tappade sin prestige i mellanöstern, och snart vände sig stat efter stat mot sina tidigare styresmän.

Sovjetunionen hade lyckats förödmjuka de gamla väststaterna och fick ökat inflytande i området i utbyte. För Frankrike och Israel blev konflikten också en katalysator för deras ambitioner att skaffa kärnvapen.

Bild: Rök stiger upp från oljetankar bredvid Suezkanalen som drabbades under den första engelsk-franska attacken mot Port Said, 5 november 1956. Wikipedia, Public Domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tyska högsjöflottan var ett allvarligt hot mot det brittiska sjöherraväldet. Från sina hamnar på den nederländska kusten kunde den nå ut på Nordsjön och allvarligt störa den för britterna livsviktiga handeln. Men det fanns ett problem. Tyskarna ville undvika att möta hela den numerärt överlägsna brittiska flottan.

I stället inriktade man sig på att försöka slå ut delar av Royal Navy. Britterna å sin sida försökte stänga in den tyska flottan och i andra hand locka ut den för att krossa den. En katt och råtta lek blev resultatet. Under de första krigsåren utkämpades bara mindre strider mellan mindre delar av de båda flottorna.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskutera Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sjökrigföringen de första krigsåren av första världskriget.

Tyskarna kunde hota det brittiska sjöherraväldet på i huvudsak tre sätt. Först med kryssare utanför Europa som opererade och störde den brittiska handeln. För det andra utgjorde den tyska högsjöflottan ett ständigt hot som band i stort sett hela den brittiska sjömakten till Nordsjön och Engelska kanalen. I tredje hand ökade hotet från tyska ubåtar och utvecklades till det kanske effektivaste tyska medlet att slå mot britterna.

Tyska kryssare söktes upp och sänktes i de två slagen vid Cornel utanför Chiles kust och Falklandsöarna i november och december 1914. Att komma åt den tyska högsjöflotta blev svårare. Britterna kunde inte som under föregående krig med motståndare på kontinenten blockera den tyska flottan och tvinga den att hålla sig i hamn. Nya vapen som minor och ubåtar utgjorde ett alltför allvarligt hot mot de stora brittiska ytfartygen.

Ett anfall på den tyska flottbasen vid ön Helgoland i augusti 1914 ledde inte till att tyskarna tog upp striden. Inte heller striden vid Dogger bank i januari 1915 ledde till ett lyckat resultat. Vid båda dessa tillfällen valde tyskarna att endast möta britterna med sina snabba slagkryssare.

Det låsta läget mellan tyskarna och britterna ledde till att tyskarna alltmera övergick till ubåtskrig. Det var effektivt och det fördes utan restriktioner som var en förutsättning för att tillräckligt många handelsfartyg sänktes och påverkade de brittiska krigsansträngningarna. Ett stort problem var att även neutrala fartyg sänktes och inte minst sänkningen av det amerikanska passagerarfartyget Lusitania i maj 1915 fick icke önskvärda konsekvenser. Sänkningen kom att påverka den amerikanska opinionen i riktning mot att gå med i kriget på ententens sida. Det skulle i slutänden leda till tyskarnas nederlag i kriget.

Bild: Tyska högsjöflottans slagskepp i linjeformation, 1917. Bilden visar ett eskader ur den kejserliga tyska flottan under första världskriget. Källa: Willis John Abbot, The Nations at War, Leslie-Judge Co., NY, 1917. Wikipedia. Licens: Public domain. Digitaliserad av Great War Primary Documents Archive

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.