Page de couverture de Utstött men stolt

Utstött men stolt

Utstött men stolt

Auteur(s): Podcraftr
Écouter gratuitement

À propos de cet audio

 Från bottenlös mörker till egen nyckel
​En berättelse om svek, överlevnad och vägen tillbaka
​Prolog: Det förlorade barnet
​Det började när jag var tretton. Medan andra barn oroade sig för läxor, klev jag in i en dimma för att döva världen. Det var inte ett val, det var flykt. En dörr stängdes bakom mig, och det skulle ta tre decennier innan jag hittade ut igen. Trettio år av betong, kyla och jakt på nästa rus.
​De stulna åren och sveket
​Hemlösheten gör dig osynlig, men det var sveket från mitt eget blod som gjorde mest ont. Min lillebror. Jag tog smällen för honom, satt två år oskyldig i fängelse för ett brott han begått. Jag trodde jag skyddade hans framtid, men medan jag räknade dagar bakom galler levde han fritt. Det födde en bitterhet som frätte sönder mig inifrån, värre än någon abstinens.
​Vi var jagade. Dödshoten tvingade mig och min fru – min enda fasta punkt i tillvaron – att fly hals över huvud. Vi lämnade allt och satte oss på tåget mot Malmö. Vi trodde det var räddningen. Vi hade fel.
​Malmö: Fallet mot botten
​Malmö blev inte den nystart vi hoppats på. Istället för att klättra uppåt, föll vi handlöst ner i det djupaste mörker vi någonsin upplevt. Desperationen drev oss till det sista, ödesdigra steget: vi började injicera heroin.
​Det var ett vansinne. Vi levde på lånad tid, balanserande på en knivsegg varje dag. Vi tryckte i oss doser som var idiotiskt galna, rena självmordsuppdragen. Döden var inte bara närvarande; den satt med oss i rummet. Hade vi inte haft Naloxon till hands hade vi varit borta idag. Garanterat. Vi räddade livet på varandra när pulsen stannade, gång på gång, i en stad där ingen annan brydde sig.
​Vi var tvungna att slå i den absoluta botten, där asfalten är som hårdast, för att inse att vi behövde hjälp.
​Vården som svek
​Till slut fick vi en plats. Ett behandlingshem. Hoppet tändes, men släcktes lika fort. Det var det sämsta ställe jag satt min fot på. Det fanns ingen behandling, ingen vård, ingen mänsklighet. Personalen blundade för, och tillät, ren vuxenmobbning.
​Istället för att bli lyfta, blev vi nertryckta. Vi insåg där och då: Ingen kommer att rädda oss. Vi måste rädda oss själva.
​Vägen ut: Vår egen seger
​Vi lämnade "vården" och gjorde det omöjliga. Vi gjorde behandlingen själva. Utan institutioner, men med varandra. Vi drog oss upp ur heroinets grepp med ren viljestyrka.
​I februari har vi varit nyktra i fyra år.
​Fyra år utan dimma. Fyra år av klarhet. Från att ha varit hemlösa, jagade och dödsdömda missbrukare, står vi nu inför vår största seger i vardagen: En egen lägenhet. Vi är på väg att få ett förstahandskontrakt. En egen dörr att låsa. Ett eget namn på brevlådan.
​Epilog
​När jag ser tillbaka på den där 13-åringen, och på paret som låg med kanyler i armarna i Malmö, känner jag sorg men också en enorm stolthet. Vi överlevde fängelset, vi överlevde gatan, vi överlevde heroinet och vi överlevde systemet som svek.
​Vi är ärrade, men vi står stadigt. Vi gjorde det själva. Och vi är fria.Tobias Dahlborg Sciences sociales
Épisodes
  • Mitt liv som hatad q

    Mitt liv som hatad q
    Dec 3 2025
    In this episode of Utstött men stolt, Tobias tells a powerful story of his life, marked by hardship and ultimately triumph. From unexpected adolescence drug abuse to homelessness and betrayal by his own family member, his narrative is one of survival. Tobias and his wife had to flee due to death threats, but their hope for a fresh start in Malmö turned into a spiral into injecting heroin and being on the brink of death multiple times. It wasn't until hitting rock bottom in a treatment home that they took control of their own fate and managed the treatment themselves. They now celebrate four years of sobriety and the luxury of their own apartment – a testament of resilience and freedom from a life once clouded by darkness and desperation. Tobias emphasizes the importance of self-reliance in overcoming life's ugliest challenges.
    Voir plus Voir moins
    4 min
Pas encore de commentaire